Resan hem gick väldigt bra, förutom att flyget från Thailand var en timme försenat så vi missade vårt anslutningsflyg på Arlanda. Jag blev gråtfärdig, jag ville ju så hemskt gärna hem! Jag fick nu vänta på nästa flyg i 3 timmar. Ganska besviken blev jag..
När vi då äntligen fick sätta oss på sista flyget hem till Västerbotten så var det bara lycka jag kände. En timme ifrån att få se min familj!
När vi landade i Skellefteå så var det underbart att få se barnen stå i fönstret och vinka till mig. Milja var då inte blyg för mig, hon kom direkt till mig och skulle kramas och Emil kom också direkt och ville ha en kram men han hade dock inte tid att kramas så länge.. han skulle ju titta på flygplanen. Så underbart härligt det kändes att barnen inte hade glömt av mig.
Nu är det bara jag som duger för Milja. Första dygnet fick jag inte lämna ifrån mig henne och det var ingen annan som dög. Emil är också lite mammig men det märks att han varit mycket med pappa också för om jag skojar och säger att vi ska lämna pappa inne på t.ex konsum så säger han "nää.." :)
Det känns bra att barnen inte glömt av mig. :)
I morse när jag skulle lämna båda barnen hos dagmamman så var det inga glada miner när jag gick genom dörren. Båda barnen grät och det händer sällan. Emil brukar inte vara ett problem att lämna och Milja lämnade jag för första gången idag men enligt Johan brukar hon inte gråta. Så på så vis märks det på barnen att jag varit borta länge, det är som att de tror att jag kommer vara borta väldigt länge varje gång jag lämnar de, även om det så bara är för att gå på toaletten.
Nej, det är underbart härligt att vara hemma men jag ångrar inte att jag åkte iväg. Denna resa har varit fantastisk och jag har både sett och lärt mig en hel del. Johan som trodde att jag kanske skulle bli "less" resandet ett tag framöver kommer nog bli ledsen då han inser att jag redan planerar för nästa resa. :)
