Döden

Jag har en händelse som jag nog inte berättat om.
Som alla säkert redan vet så har jag jobbat natt på ett demensboende i sommar. Den värsta mardrömmen som kan hända när man jobbar natt är att någon avlider. Jag fick vara med om det i sommar, det var oväntat även av sköterskan.

Jag kommer på jobbet där vid halv nio, jag är med andra ord i god tid, de som jobbat kväll är väldigt uppjagade och oroliga. En av herrarna har blivit ganska dålig, han har diabetes och han ligger väldigt högt, runt 20. Jag känner hur jag blir mer och mer orolig, hur ska jag klara detta!? Det är två avdelningar och alltså två som jobbar natt, vi hjälps åt med vändningar och dylikt, jag skyndar mig upp för att kolla vem det är som jobbar. Jag blir genast lugn när jag får se att det är min "favoritnattkompis". Jag berättar läget för henne och hon säger som vanligt att det bara är att ringa om det blir något. Jag går tillbaka till min avdelning, en av kvällspersonalen slutar sitt pass kl 21 så hon går hem och den andra skulle ha slutat 21:15 men bestämmer sig för att vara kvar till sköterskan kommer. Hon skulle komma om en stund. Då kl är 22 kommer sköterskan äntligen och min kollega går då hem. Sköterskan kollar in hos herren som är dålig sen sitter hon och pratar med en läkare ganska länge. De kommer sams om att jag ska ta ett blodsocker vid 01 tiden och skulle det ha stigit över 20 så skulle jag kontakta sköterskan. Okey tänkte jag, då är det nog ganska lugnt. Där vid 23 tiden går jag in hos herren och tycker att han ligger dåligt så jag ringer på hjälp, vi lägger honom på sidan och fixar till det skönt för honom. När jag kikar in hos honom en halvtimme senare  måste jag gå genom rummet för att se honom då han ligger mot fönstret och inte mot dörren. När jag närmar mig sängen får jag se att det är nåt som inte stämmer. Jag säger hans namn och tittar om han rör på bröstkorgen. Jag ser på honom att det är över nu och jag blir lite rädd så jag går snabbt ut ur rummet och ringer upp. "M, du måste nog komma ner, jag tror att han dött.." säger jag med gråten i halsen. Hon kommer snabbt ner och vi går in tillsammans, hon känner på hans handled och konstaterar att det är över. Jag ringer till sjuksköterskan som kommer snabbt som ögat! Hon konstaterar också att det är över.

Det här är något som jag verkligen har fasat för, att behöva komma in till någon som dött. Jag kände redan när jag kom in i rummet att det var över, det luktar på ett speciellt sätt när någon har dött. Jag fick verkligen dåligt samvete för att han dog själv men jag tror som många andra att en del väljer att dö ensamma. Det känns i alla fall bättre när jag tänker på det så. Efter den här händelsen var jag hela tiden lite extra nervös att behöva gå in till någon, tänk om någon mer skulle dö!

Samtidigt känns det på ett sätt skönt att ha varit med om det. Jag var ju med när en av mina brukare gick bort men det var som väntat, vi satt vid henne hela tiden och väntade. Det är som två helt olika saker men ändå så lika på nåt sätt. Ja, jag vet inte... jag tycker i alla fall att döden känns lite skrämmande ibland. Just den där delen att dö är inte värst utan den där delen när man ska begravas. Jag vill inte ligga flera meter under marken ensam i en kista, men jag vill inte brännas upp heller... det känns läskigt helt enkelt.

Jag ska nog sluta grubbla på döden, jag är trots allt bara 24 år. Jag har förhoppningsvis många många år kvar att leva.

Sov så gott!