Vecka 33

Vecka 33

Kroppen:

Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet:

Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

Mattips!
Lika viktigt som annars är det att äta en varierad kost. På så sätt är det lättare att du får i dig det du behöver i form av protein, kolhydrater, fett, vitaminer och mineraler.

Ät gärna:
500 g frukt och grönt varje dag
Fisk 2–3 gånger i veckan. Fisk och skaldjur är rikt på vitamin D, jod och selen, som är viktiga nu när du är gravid. Fet fisk som lax och makrill innehåller också omega 3-fett.
Lättmjölk, naturell lättfil eller naturell lättyoghurt, cirka 5 dl per dag.
Kött, kyckling, ägg, bönor, linser eller ärtor varje dag.
Bröd och potatis, ris, pasta, bulgur eller liknande varje dag, helst fullkornsalternativ.
Drick gärna vatten till maten och när du är törstig.
Källa: Livsmedelsverket

Egna anteckningar/bild:

Nu är vi inne i v.33 och förlossningen närmar sig med stormsteg. Jag är nervös inför förlossningen. Jag är inte rädd för värkarna för det VET jag kommer att göra jätte ont och att det ska vara så. Det jag är rädd för är allt som kan gå fel eller att det blir en långdragen förlossningen så både jag, Johan och bebisen är helt slut vilket resulterar i antingen kejsarsnitt eller att bebisen måste tas ut med sugklocka (eller vad det nu finns för alternativ) som då innebär att BM måste klippa ett snitt (i min stackars murra!) så jag inte ska gå sönder allt för mycket och visst är väl det bra.. men tanken på att bli klippt känns inte speciellt bra. Sen så gillar jag inte tanken på att det kan bli kejsarsnitt för då måste jag ju få antingen ryggbedövning eller att jag blir sövd beroende på hur bråttom det är för bebisen att komma ut. Det känns som att jag hellre vill bli sövd men samtidigt inte för då kommer jag förmodligen att må illa och ja.. usch! Sen blev jag lite rädd då BM på föräldragruppen berättade att ibland så vill inte moderkakan lossna och då innebär det att jag måste bli sövd så de kan plocka ut moderkakan. Jag vill inte! Jag vill bara vara med Johan och bebisen! Jaja.. nu ska vi ju hoppas på att det går så bra som möjligt och att jag får vara med Johan och bebisen.
Jag måste öva mer på profylaxandningen.. för jag hoppas verkligen att det ska fungera för mig så jag slipper ta nån sorts bedövning.. lustgas kan jag gå med på.. och TENS.. men jag vill inte ha några "onödiga" stick!

Nää.. nu måste jag sluta fundera på det där. Ska istället koncentrera mig på den lilla krabaten som ligger i min mage och trycker lite överallt. :) Åh vad jag längtar efter att få snusa på våran egna lilla bebis. Hur ser bebisen ut? Är det en pojke eller en flicka? Har bebisen mycket hår? Vilken färg på håret har bebisen? Tycker bebisen om att bli buren på? Vem är bebisen lik? Vad kommer bebisen att heta, Emil eller Milja.. eller är det kanske en Linus? Funderingarna är många. Jag kan knappt förstå att jag snart är mamma. Jag och Johan ska ha barn tillsammans och vi ska uppfostra det här barnet till att bli en så bra människa som möjligt. Kommer vi lyckas med det? Jag hoppas det.
Jag älskar redan det här barnet mer än allt! Tänk att man kan älska någon man aldrig träffat så mycket som jag älskar det här lilla livet som växer i min mage. Som jag och Johan har skapat.. helt otroligt!