Förlossningsberättelse

Nu ska jag försöka berätta hur förlossningen gick. Jag tar det från början även fast ni redan vet början. :)



24 November kl 01.45 vaknar jag av att jag tror att jag kissar ner mig. Pinsamt. Skyndar mig på toan och där kommer det mer.. blir osäker på om det är vattnet som går men jag tar trosskydd och lägger mig i sängen igen.. ligger där och funderar på om det var så att jag kissade ner mig eller om det faktiskt var vattnet som gick. Hm.. lite svårt att somna om.. då klockan blir halv tre ger jag upp och går på toan igen.. när jag drar ner trosorna så är det alldeles blött i trosorna. Shit.. jag ropar på Johan och han kommer, yrvaken, in på toan.. vi båda konstaterar att det måste vara vattnet som gått. Vi börjar fundera på vad som fattas i bb-väskan så jag skriver en lista på vad som fattas och Johan får packa väskan. Vi säger båda två att vi måste sova nu så vi orkar föda barn. Jahapp.. men hur lätt är det!! Vi ligger ganska länge i sängen innan jag ger upp.. jag sätter mig vid datorn och ja.. ni vet ju vad jag gjorde.. jag skrev ett inlägg här på bloggen. När jag hade skrivit färdigt i bloggen så ställer jag mig upp och då kommer det en flod! Det rann vatten efter benet. Wow.. Det är alltså på riktigt! Vi ska ha barn nu!


Klockan 04.00 ringer vi in till förlossningen för att höra vad de säger. Vi ska vara hemma så länge som möjligt. Jag frågar vad de tror om det där med att min mamma har haft tre snabba förlossningar.. kan det vara ärftligt? Ja, det kan vara ärftligt så vi skulle inte vänta till det var 3-4 minuter mellan värkarna (om det nu ens skulle komma igång) utan vi skulle komma när det var 5-6 minuter mellan värkarna. Om nu inte värkarna skulle komma igång så skulle vi bli igångsatta på torsdagen blev det sagt. I alla fall så kändes det bra att ha pratat med förlossningen. Vi bestämde oss för att fika. Om det nu skulle gå fort så hade vi då åtminstone fikat. :) När vi hade fikat så kunde vi sova ett par timmar.



Klockan 08.00 vaknar jag av att det är lite.. nånting i magen.. Sammandragningar/värkar?.. jag förstår ju att det är på G i alla fall..




Klockan 10.00 börjar jag ha regelbundna sammandragningar. Johan börjar vara lite nervös.. han tycker att vi ska åka in! :) Men det tycker inte jag.. jag sätter mig i badkaret och duschar. Det är skönt. Det hjälper mot det onda så jag sitter i duschen i ca en timme. Medan jag sitter i badkaret och duschar så packar Johan in våra väskor i bilen och bäddar med en plastpåse och handdukar på sätet där jag ska sitta. Jag vill ju inte söla ner bilsätet med massa fostervatten. :)


När jag har duschat färdigt så ringer vi till förlossningen igen (Johan tvingar mig :)) och de säger att vi ska äta lunch först och sen komma in. Jag kokar gröt och Johan steker ägg. Jag slevar i mig gröten mellan värkarna och Johan sitter bara bredvid och mår dåligt. Han hade nervösmage detta innebär för honom att han börjar må lite dåligt och då kan han inte äta. Han åt upp sitt ägg i alla fall. Jag hade inga problem med att äta. :) Däremot så ville jag inte åka in.. jag tyckte det kändes jobbigt.. då skulle de ju börja göra lite olika kontroller och så.. det kändes läskigt..

kl 13.05 åker vi från Hissjö. När vi har passerat Håkmark hamnar vi bakom en som kör 70 (!) på 90 sträckan så Johan kör lugnt och försiktigt. Det blir längre mellan värkarna men de blir kraftigare. Vi kommer tillslut fram till förlossningen. Johan parkerar precis utanför förlossningen och han tar med sig väskorna in. Vi blir mottagna av en barnmorska som heter Sara (vilket vackert namn) och hon var toppen bra. Trevlig och lugn! Vi fick ett rum där jag fick lägga mig på britsen och de kopplade CTG på magen. Bebisen hjärtljud låg på 135 och mitt låg på 85. Det kommer två värkar på 10 min. Allt såg bara bra ut. Barnmorskan föreslår att vi ska ta en promenad för att hoppas att det ska komma igång mer. Jag och Johan bestämmer oss för att gå ner till café kristallen så vi påbörjar vår promenad. Det går sakta men säkert. Jag har ganska tätt mellan värkarna. De kommer nog med 20-30 stegs mellanrum och de är ganska kraftiga, jag måste i alla fall stanna upp och grimasera och koncentrera mig på andningen. På ett ställe vi stannade passerade precis en äldre man och han undrade om vi behövde hjälp och om han skulle hämta en rullstol. :) "Nej tack, det går bara bra" Säger vi. Vi tar oss hela vägen till cafeterian och väl där så hänger jag på bänken där man beställer och försöker andas genom en värk samtidigt som jag ska försöka komma på vad jag vill fika. Vi köper en chokladboll som vi ska dela på och två festisar. Kassörskan tittar lite konstigt på mig innan hon inser att det är bebis på G. Hon frågar vad mer vi vill ha och att jag bara skulle säga vad jag var sugen på. jag stönade fram "pepparkakor!" då sa hon "här, ta några pepparkakor, du vet inte när du vill äta nästa gång!" så hon plockade ihop fyra pepparkakor som jag fick ----> Gratis! (de kostade egentligen typ 15 kr styck) :) Det var snällt. Vi tog med oss fikat upp på rummet. Jag klarade inte av att vara där nere längre.. det gjorde för ont! Vi tog oss sakta men säkert tillbaka till förlossningen. I vanliga fall skulle den där promenaden ha tagit kanske 3-5 minuter men för oss tog det typ 15-20 minuter.
När vi kommer tillbaka till förlossningen får jag beskriva hur vattnet såg ut och försöka avgöra ungefär hur mycket som kom ut. Hur lätt är det då. I alla fall så vill hon se och lukta på min binda för att avgöra om det verkligen var vattnet som gick. "varsågod" säger jag med värsta flinet. :) Tyvärr har det inte kommit så mycket i bindan så hon kunde inte riktigt avgöra om det var vattnet eller flytningar. Hon tar in en kollega (som ser ut som värsta surpuppan) som inte alls tycker att det luktar som fostervattnet.. det innebär att de måste göra gyn undersökning för att kunna avgöra om det är vattnet. Det kändes inte alls speciellt trevligt så jag klämmer fram lite tårar men sätter mig i gynstolen och tack och lov behövdes det inte mer än att jag satte mig i gynstolen för då började det rinna vatten. Jippie! :)
Sen får vi byta rum till en förlossningssal istället. Jag trodde att det skulle vara gott om plats inne på en riktigt förlossningssal men det visade sig att jag hade helt fel. Rummet var väldigt litet. Vet inte vad jag ska jämföra med men det var i alla fall litet, kanske 5x4 meter. Det fanns en toalett med dusch inne på rummet.

Värkarna börjar kännas ordentligt nu så jag sätter mig inne i duschen. Det var skönt ett tag men det hjälpte inte alls så bra. Det blir inte så länge tycker jag men Johan säger att det var typ en timme som jag sitter inne i duschen. När jag har duschat färdigt så får jag lägga mig på britsen och då kopplar de CTG igen.
Klockan 17:30 kollar Barnmorskan hur öppen jag är. Hela 3 cm.. "Åh, bara tre cm, då är det ju en hel evighet kvar innan bebisen kommer!!" I alla fall så frågar de om jag vill prova lustgasen. Jag är lite tveksam för jag är rädd att jag ska börja må dåligt och börja spy men jag bestämmer mig för att det är värt att chansa. Jag är lite för försiktig i början. Jag vågar inte riktigt andas in ordentligt. Men efter ett tag när värkarna börjar göra tillräckligt ont, så börjar jag andas ordentligt i den där masken. Jag blir lite yr och ögonen slutar kunna fokusera på en punkt så barnmorskan drar ner lustgasen till 25/75, tre fjärdedelar syre och en fjärdedel lustgas. Det blev bättre.
Johan är med mig hela tiden och försöker peppa mig för nu börjar jag tycka att det är ganska jobbigt, här ger jag upp för andra gången ungefär. Han försöker verkligen hjälpa till så gott han kan. Han masserar på ryggen när det kommer en värk och han kommer med uppmuntrande ord och han ger mig vatten och ja.. han är helt enkelt underbar!
Snart bestämmer barnmorskan att hon ska sätta en pulsmätare på bebisens huvud, det är inte heller behagligt. Samtidigt kollar barnmorskan hur öppen jag är och nu är det 5 cm öppet (kl 19:30). Wow.. det går framåt! :) men vad jag tänkte då var "VAFAN BARA 5 CM!! DÅ ÄR JU HÄLFTEN KVAR INNAN DET RIKTIGT JOBBIGA BÖRJAR!" jag ger upp för tredje gången. Johan försöker förklara för mig att det går precis lagom fort, en cm i timmen och det där, jag vill gråta och skrika men fortsätter kämpa. Det gör ont! jag förklara vänligt detta för både barnmorskan och Johan. Barnmorskan säger att det är bra och att det betyder att det händer grejer. Johan säger bara "jag tror dig."
Sedan kopplar de bort CTG-apparaten och jag får sätta mig på en sån där pilatusboll. Jag sitter där och guppar så bebisens huvud ska sjunka ner. Jag kommer inte ihåg hur länge jag guppade men det kändes inte som att det var så länge. Jag får tillslut lägga mig i sängen igen.
Jag andas på i den där lustgasen när värkarna kommer och Johan står bredvid och håller mig i handen. Klockan 21 är det skiftbyte så då får vi en ny barnmorska. Hon hette nånting som jag inte kommer ihåg vad.. men hon var finsk. Det kommer jag i alla fall ihåg. Jag pratade om idol med henne. Jag sa att jag tyckte det var synd att Elin åkte ut ur idol och det tyckte hon också. jag börjar vara rätt berusad vid det laget :)

För att bebisen ska sjunka ner bättre så får jag ställa mig på alla fyra i sängen. Jag lutar mot ryggstödet. Det hänger en blå boll där bakom sängen som jag står och tittar på. När jag andas in så blir den tom och när jag andas ut så fylls den med luft. Jag tittar på den och säger: "den gör precis som jag!". Då skrattar alla inne i rummet åt mig. Johan har sagt att jag var riktigt rolig ibland. Jag kommer ihåg att jag fick de där inne att skratta många gånger, tyvärr kommer varken jag eller Johan ihåg vad jag sa för kul. Jag hoppas att det ska komma nån gång så jag kan fylla på. :) När jag står så försöker de sätta en nål i handen på mig. Men jag har inte super duper synliga blodkärl så det är lite knepigt. De måste sticka mig flera gånger och det här är faktiskt enda gången som jag är lite elak med personalen. Då säger jag "Ska det vara så jävla svårt att sticka mig!". De får i alla fall dit nålen tillslut. När jag står så här känner jag bara hur jag vill börja trycka på men det får jag inte så jag ska försöka hålla emot. Jag får lägga mig på rygg och då kollar barnmorskan hur öppen jag är. 8 cm! detta var vid 20:15, 3 cm på 45 min! nu känns det bättre i själen men det gör faktiskt ännu ondare nu. Men bebisens huvud kan inte riktigt komma ner ordentligt för jag har fullt med kiss i blåsan.. Jag kan inte gå på toan så de måste tömma blåsan med en kateter. De försöker flera gånger men kan inte då bebisens huvud är mitt i vägen. Det får helt enkelt gå ändå. klockan 20:45 är jag 9 cm öppen egentligen säger de att jag är helt öppen men att det sitter kvar en liten kant (vet inte riktigt vad de menar men så sa de). Nu börjar de plocka fram lite olika saker. Lite handdukar och sånt.. Nu är det nära. Jag får ställa mig på alla fyra igen och när jag står så håller jag fram två fingrar och säger "bara två cm kvar" varje gång det kommer en värk. Jag måste försöka peppa mig själv.. för nu är det riktigt jäkla jobbigt! bebisens huvud ligger fortfarande för högt upp men barnmorskan säger att vi nog kan prova att börja krysta.
Jag får lägga mig på rygg igen för nu gäller det.. Värkarna har ändrat karaktär.. nu är det dags att börja krysta. Johan står på min vänstra sida och håller mig i handen. Fy så ont det gör! När de säger att jag ska ta i lite till så vill jag inte för det gör så jäkla ont. Men tillslut så tar jag i och "plopp" så var han ute (enligt Johan var det inte riktigt så det gick till).

Jag kommer inte riktigt ihåg hur och när saker och ting hände och i vilken ordning det hände och här på slutet så kommer jag knappt ihåg nånting. Johan har berättat att bebisens hjärtljud gick ner otäckt mycket och därför ville de ha ut bebisen fort. En barnmorska trycker på min mage och den andra gör ett klipp så bebisen ska kunna komma ut. Han hade navelsträngen runt halsen så det var därför som hjärtljuden gick ner. Sen så har Johan också berättat att barnmorskan sa att "nu kommer du att känna ett litet stick" och då skrek jag som attans. Det var då hon gjorde klippet. Tack och lov så visste jag inte det. Bebisen skrek direkt han kom ut så Johan tyckte det var skönt. Det tog nån minut innan jag insåg att bebisen skrek. :)
Vilken härlig känsla det var när de la upp bebisen på magen. Äntligen var förlossningen över och jag hade överlevt! Bebisen mådde också bra! :) När bebisen låg på min mage så fick pappa Johan klippa navelsträngen. Sen skulle bara moderkakan ut, jag fick en spruta med livmodersammandragande medicin och så sa barnmorskan bara "sådär då var den ute", jag märkte inte ens att moderkakan kom ut. Sedan var det dags att sy ihop klippet. Inte heller det trevligaste jag gjort men jag fick ju ha Emil på magen så det gick ganska bra, 3 inre och 6 yttre stygn.
Sedan tvättade de av Emil värsta blodet och Johan torkade mig i ansiktet där Emil hade legat och blodat ner mig :) Johan sa senare att han längtade tills vi fick duscha så att vi slutade lukta blod. Jag fick ju duscha av mig det värsta men då jag blev yr inne i duschen så avbröt vi duschningen och jag fick lägga mig i sängen igen. När vi alla lugnat oss en stund kom personalen in med förlossningsfika, jag åt som om det var mitt sista mål mat i livet. Johan åt en halv macka, han sa att han mådde illa och var för uppjagad (att det luktade en massa blod i rummet hjälpte nog inte heller till).
Jag tror att klockan var runt halv fyra på morgonen den 25 november som vi fick åka till BB. Där fick vi ett enkelrum, M. Det kändes så himla skönt att Johan fick stanna med mig och Emil. Jag hade nog börjat gråta ifall han inte hade fått stanna.

-------------

Det här är vår (min, Johan och Emils) förlossningsberättelse.