Besöket hos barnmorskan gick bara bra, allt såg fint ut med både mig och bebisen.Tanken var att Johan bara skulle vara med sina kompisar på fredagkväll och så skulle vi åka hem på lördagen men då det var snöoväder i hela Västerbotten bestämde vi oss för att vara kvar en natt till i Umeå.
Jag bodde hos min morbror och Tobias den här helgen och på lördag bjöd Tobias på quorngryta med curry i och jag hade precis läst på en sida på internet att mycket curry kunde starta förlossningen så jag sa det till Tobias att han skulle krydda ordentligt med curry. Han skrattade det och sa lite nervöst "bara du inte föder här! " :)
Bebisen ville inte komma den här helgen och på söndagkväll när jag och Johan gick i säng sa Johan lite skämtsamt att "bebisen får inte komma nu för jag måste få sova ut en natt innan det är dags, annars orkar jag inte". Johan somnade som vanligt direkt huvudet landade på kudden ungefär men jag låg och vred på mig hela natten (kändes det som) på grund av sammandragningar som kom med hyfsat jämna mellanrum, det gjorde inte ont men det störde mig så pass mycket att jag inte kunde sova ordentligt.
Tidigt på måndagmorgon den 4 mars kl fem vaknar jag av att sammandragningarna nästan gör lite ont. Jag tar då fram min telefon och min värkapp som jag laddat hem och börjar klocka sammandragningarna. Värkarna, som jag nu har förstått att det är, kommer med jämna mellanrum och jag tycker nästan att det gör ondare och ondare. Jag väcker inte Johan direkt för han har ändå ställt väckarklockan på kvart i sju för han ska skjutsa Emil till dagmamman. Jag kan dock inte hålla mig längre, 06:30 väcker jag Johan och säger att det nog är på G nu. Han flyger inte upp ur sängen den här gången utan frågar mer hur det känns och om det går bra.
Johan och Emil stiger upp och går ner för att göra sig i ordning för att åka till dagmamman. Jag däremot ligger kvar en liten stund i sängen men jag inser ganska fort att det inte går, jag kommer inte kunna somna om. Jag går ner och säger till Johan att han nog får förbereda dagmamman om att farfar kommer hämta Emil idag. Emil känner nog på sig att det är någonting på G nu för han ville att jag skulle följa med och lämna honom hos dagmamman, Johan förklarar att jag ska vara hemma och vänta på bebisen. Självklart ska Emil också vara hemma och vänta på bebisen, "Emi gåkosch gänta gägisen!". Till slut åker de iväg och jag passar då på att sätta mig i ett riktigt varmt bad för att lindra det onda. När Johan kommer hem igen berättar han att Emil var ledsen för första gången när han skulle lämna honom. Det hade varit jobbigt i pappahjärtat att bara vända ryggen till och gå därifrån men det är ju så man ska göra enligt alla "experter". Hur som helst, medan jag fortsätter ligga i badkaret och andas genom varje värk så packar Johan färdigt BB-väskan och packar ut allt i bilen också.
Varmvattnet tar slut så jag duschar av mig och klär på mig.
Klockan är nu runt 09:00 tiden och det börjar göra riktigt ont faktiskt, jag klarar dock fortfarande av att andas genom värkarna och jag känner ingen större panik men jag ringer till förlossningen i Lycksele och de tycker att vi ska komma in. Vi fikar och sen sätter vi oss i bilen mot Lycksele, en timmes bilresa. Tack och lov är det inte så tätt mellan värkarna utan de kommer med 6-7 minuters mellanrum men när de väl kommer så gör det riktigt ont. Värkarna sitter på framsidan av magen, det känns som att det gör ont i äggstockarna eller att jag har en stor fis på sniskan.
Bilresan går bra, Johan kör ändå fram till entrén där jag får kliva av sen parkerar han bilen och vi går in tillsammans. BB/förlossningen ligger på sjunde våningen så vi tar hissen upp. Väl inne på förlossningen blir vi väl bemötta av en kvinna som visar oss till förlossningsrummet och vår barnmorska. När Emil föddes hade vi en barnmorska som hette Sara och det fick vi även den här gången.
Vi blir inskrivna på förlossningen vid 11 tiden och jag får börja med att lägga mig på britsen. BM känner på magen för att se hur bebisen ligger och sen sätter hon CTG. Värkarna kommer med jämna mellanrum och bebisen verkar må bara bra.
11.40 kommer BM in igen och kopplar bort CTG:n sen känner hon hur öppen jag är och gissa om vi blev förvånade när hon berättar att jag är öppen 7 (!!) cm. Både jag och Johan hade räknat med 3-4 cm i bästa fall. I denna stund känner jag nästan lite panik för när man är öppen 7 cm ska man ju ha jätte ont och ligga i sängen och vilja ge upp ungefär men här ligger jag i sängen med värkar som jag än så länge kan andas mig igenom. Jag bestämmer mig ändå för att prova duscha en stund, varmvatten är ju himla skönt. Sagt och gjort, jag tar på mig sjukhusskjortan och sen beger vi oss till duschrummet där jag står en liten stund. Värkarna blir dock ganska fort starkare så jag bestämmer mig för att vi ska gå tillbaka till vårt rum.
Då klockan är 13.30 börjar det vara så pass jobbigt att jag vill ha lustgasen. Wow, vilken känsla det är alltså! Jag hade nästan glömt bort hur fränt det är med lustgas. Jag blir helt yr i huvudet, ögonen börjar gå i kors och jag börjar sluddra. Detta måste vara precis som att vara full (Jag har aldrig varit full så jag vet ju inte hur de känns) och det säger jag om och om igen till Johan. Han skrattar och tycker jag är lite rolig.
Efter en timme (14.30) med lustgasen är det dags att börja krysta. Jag hade även här glömt bort hur sjukt jäkla ont det gör när det lilla bebishuvudet ska ut genom det där pyttelilla hålet.. Jag är inte den där tuffa, stenhårda mamman som bara ligger tyst och trycker ut bebisen, nej.. jag skriker! Jag skriker som en stucken gris!
När jag krystat i 24 minuter kommer en perfekt liten prinsessa ut och upp på min mage. Hon skriker för full hals och både jag och Johan blir alldeles tårögda! Vilken lycka, vi har fått en mörkhårig liten dotter!
Sonja MILJA Cecilia Alm
Vikt: 3450 gram
Längd: 51 cm
Kärlek vid första ögonkastet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar