måndag 21 april 2014

Uteliggare, hur kan man hjälpa dessa personer?

Jag hade ställt min väckarklocka på 08:00 i morse för att hinna gå ner och äta frukost. Jag vaknade dock 2 timmar före klockan. Lyckades tack och lov somna om men vaknade ändå före klockan. Hoppade in i duschen, klädde på mig och gick ner. Det var mer som att äta lunch. Det fanns korv, nudlar, en köttgryta, plättar, french sandwich (såg ut som det vi kallar fattiga riddare), vattenmelon, annanas och papaya. Köttgrytan och nudlarna var tyvärr alldeles för stark för min smak men det andra var helt okey men jag längtar efter svensk mat.

Efter frukosten gick jag ut en sväng. Promenerade bort till köpcentrumet jag hittade igår, det hade dock inte öppnat. Öppnade 10.30 men jag kom bara 10 minuter innan det öppnade så jag stod kvar där och kikade på trafiken. När de väl öppnade dörrarna så hade många affärer där inne inte öppnat vilket jag tyckte var lite konstigt. Jag gick runt där inne för att se vad det var för sorts affärer där men ingenting som kändes intressant så jag gick vidare. Det finns en bro över den stora vägen där jag gick över igår. Redan igår när jag passerade där satt det en mamma och hennes 2-3 år gamla son där. Igår gick jag bara förbi de men jag kunde inte sluta tänka på henne och barnet. Har de ingenstans att bo? Varför har de ingenstans att bo? En mamma skulle väl inte sitta där hela natten med sitt lilla barn bara för att få ihop líte extra slantar om hon hade någonstans att ta vägen, ett hem? Eller? Hur kan det bli så? Herregud, mamman såg ju helt förstörd ut, som att hon inte sovit ordentligt på väldigt många nätter. Jag mår dåligt över det där, det SKA inte vara så. Stackars barn framför allt.

Idag när jag kom till denna bro tänkte jag gå över den igen, dels för att se om de satt kvar och visst gjorde de det, den här gången kunde jag inte annat än stanna av och ge pojken några slantar. Han blev så glad! Precis intill denna bro ligger ännu ett köpcentrum som jag självklart var tvungen att gå in i. Där hittade jag en bokaffär, jag hittade tre böcker som jag köpte till Emil och Milja, Böcker på engelska och Thai. Tänkte att det kunde vara kul. Den här lilla pojken och hans mamma har fastnat i mitt huvud, det är så fel. Barn ska ha ett hem, inte ligga på en betongbro och sova. Där är det långt ifrån tryggt. Jag köpte faktiskt en bok till pojken, han låg dock och sov när jag skulle lämna den till honom men jag såg senare att de satt tillsammans och tittade i den. Jag tror att han blev glad för den.

Detta är bron som jag pratar om, där kvinnan och sonen sitter. Vad kan jag göra?
 
 
När jag senare idag var ute på ännu en promenad passerade jag ännu fler "uteliggare" (eller vad det nu ska kallas), denna gång var det en äldre kvinna med tre barn i åldrarna 1-7 kanske. VARFÖR? Jag mår så dåligt över detta.. jag har aldrig sett att barn suttit så här på gatan.. vuxna människor känns mer "okey" om ni förstår hur jag menar. Vuxna människor kan (oftast) ta hand om sig själva, de kanske ibland får skylla sig själva men barn, de har inte gjort något alls för att förtjäna detta! Jag vill hjälpa till på något sätt, vad kan jag göra? När jag sen gick åt det andra hållet kom jag även där till en likadan bro över vägen, självklart sitter det en kvinna med ett ännu mindre barn där, en flicka på ca 8 månader. Det är fel!

Just nu har jag en önskan om att kunna göra någonting, någonting stort. Hur gör man och vart ska man börja? Vem ska man kontakta? Jag vet inte riktigt exakt vad jag vill göra men jag SKA göra någonting. 20 baht räcker ju inte särskilt länge för en mamma med ett barn..

Det jag skulle vilja göra just nu är att låta de sova på hotell eller i alla fall i en säng för en natt. Mamman måste ju få sova en natt ordentligt. Hon kanske behöver det för att sen kunna ta tag i hennes och sonens liv! Men hur skulle det gå till?

Förutom att mina tankar har varit hos dessa barn har jag haft en helt okey dag men jag längtar hem så otroligt mycket. Jag är så otroligt tacksam för min familj och det liv vi har. Jag har två friska barn, jag har en otroligt snygg, hjälpsam och snäll pojkvän, vi har ett fantastiskt hus som vi får hyra av min svärfar. Jag ska verkligen inte gnälla för vi har det bra. Vi har mat på bordet varje dag och barnen har alldeles för mycket leksaker.. vad mer kan man begära? Ingenting faktiskt!

Jag älskar min familj och jag saknar de så himla mycket! Snart är jag hemma igen.

Inga kommentarer: